Att uppleva Open Space för första gången kan vara en omvälvande upplevelse. För vissa känns det som en frisk fläkt – äntligen en mötesform där alla får ta plats! För andra kan det vara ovant och till och med lite obekvämt i början. Oavsett vilken reaktion man har, är det nästan alltid en process som leder till nya insikter, både om själva metoden och om hur vi människor organiserar oss när vi får friheten att styra samtalen själva.
I det här blogginlägget vill jag dela med mig av mina första erfarenheter av Open Space – både som deltagare och senare som facilitator. Kanske kan du känna igen dig, eller få inspiration till att själv prova metoden!
1. Första mötet med Open Space – en chock för systemet
Jag minns mitt allra första Open Space-möte. Det var en konferens om framtidens arbetsliv, och jag gick dit med förväntningen att få lyssna på föreläsare, ta anteckningar och kanske ställa någon enstaka fråga om jag vågade.
Men när vi samlades i en stor ring och arrangören sa: “Idag finns det ingen fast agenda. Ni som är här ska bestämma vad vi pratar om.” – då kändes det nästan som att någon glömt att planera mötet!
Jag såg mig omkring och märkte att jag inte var ensam om att känna mig förvirrad. Flera andra deltagare tittade på varandra som om de väntade på att någon skulle ta över och säga vad vi skulle göra.
Men så hände något intressant. Några modiga personer började gå fram till agendaväggen och skriva upp sina frågor. En handlade om hur distansarbete påverkar kreativitet, en annan om hur man kan skapa bättre samarbete mellan generationer på arbetsplatsen. När jag såg dessa ämnen insåg jag att jag faktiskt hade mycket att säga om det.
Sakta men säkert började fler delta, och plötsligt hade vi en full agenda – helt skapad av deltagarna själva!
2. Den första diskussionen – från passiv lyssnare till aktiv deltagare
Jag valde att delta i en diskussion om arbetsplatskultur och trivsel. Gruppen satte sig i en cirkel, och till min förvåning fanns det ingen som ”ledde” samtalet. Istället började vi prata fritt, med den person som föreslagit ämnet som inledare.
Till en början var jag tyst och väntade på att någon skulle ge mig ordet, men efter en stund insåg jag att jag faktiskt kunde hoppa in när jag ville. Och det gjorde jag.
Det var en märklig känsla att vara med i ett samtal där:
✔ Ingen avbröt någon annan.
✔ Alla bidrog utifrån sina egna erfarenheter.
✔ Det kändes som att vi kom fram till insikter tillsammans – utan att någon behövde styra oss.
Det här var första gången jag insåg kraften i självorganiserade samtal.
3. Lagen om två fötter – en frihet jag aldrig upplevt i ett möte förut
En av de saker som gjorde starkast intryck på mig var lagen om två fötter. Facilitatorn sa i början:
”Om du känner att du inte lär dig något eller att du inte bidrar – använd dina två fötter och gå vidare till en annan grupp.”
I traditionella möten har jag alltid känt mig fast. Även om diskussionen är ointressant eller irrelevant för mig, sitter jag kvar av artighet. Här var det tvärtom – om jag inte kände mig engagerad, förväntades jag faktiskt lämna!
Första gången jag reste mig upp för att byta grupp kändes det nästan förbjudet. Men ingen reagerade negativt – tvärtom. När jag kom till en annan diskussion om ledarskap och tillit, märkte jag att flera andra gjort samma sak.
Jag insåg att det här gjorde mötet mer effektivt. Istället för att sitta kvar i en diskussion som inte gav något, kunde jag aktivt välja de samtal där jag faktiskt hade något att bidra med.
4. Att själv facilitera ett Open Space – en ny utmaning
Efter att ha deltagit i flera Open Space-möten kände jag mig redo att prova att facilitera ett själv. Jag blev ombedd att hjälpa till på en workshop om hållbar stadsutveckling, där vi skulle använda Open Space för att samla in idéer från medborgare, forskare och politiker.
Jag insåg snabbt att en facilitators roll i Open Space är helt annorlunda än i ett traditionellt möte. Istället för att styra samtalen eller se till att ”rätt” frågor diskuteras, handlar det om att:
✔ Skapa en trygg och inspirerande miljö.
✔ Förklara processen så att deltagarna känner sig bekväma.
✔ Uppmuntra till engagemang utan att själv ta över.
Det var fascinerande att se hur mötet utvecklade sig. Även här började det med en viss osäkerhet, men efter en stund var väggen fylld med ämnen och energin i rummet var påtaglig. Diskussionerna flödade, och jag behövde knappt göra något annat än att se till att deltagarna kände sig trygga i processen.
Vid slutet av dagen insåg jag något viktigt: människor vill bidra när de får möjlighet att göra det på sina egna villkor.
5. Slutsats – Open Space förändrade mitt sätt att se på möten och samtal
Mina första erfarenheter av Open Space lärde mig flera saker:
✔ Engagemang föds ur frihet. När människor får välja själva, blir de mer aktiva och engagerade.
✔ Självorganisering fungerar. Trots att det från början kan kännas kaotiskt, uppstår naturlig struktur när människor samlas kring frågor som betyder något för dem.
✔ Lagen om två fötter skapar effektivare möten. Att kunna byta samtal när man vill gör att diskussionerna blir mer relevanta och levande.
✔ Facilitering handlar om att skapa förutsättningar, inte styra. Open Space fungerar bäst när deltagarna känner att de har makten över samtalet.
Jag trodde att jag visste hur bra möten skulle se ut – tills jag upplevde Open Space. Sedan dess har jag använt metoden i många olika sammanhang, från arbetsplatser till frivilligorganisationer, och varje gång slås jag av hur kraftfull den är.
Om du aldrig har provat Open Space förut – gör det! Det kan förändra ditt sätt att se på möten, samtal och samarbete.
Har du själv upplevt Open Space? Dela gärna dina erfarenheter i kommentarerna!
Lämna ett svar